torsdag 16 oktober 2008

Den produktiva, provokativa ledigheten

Ett nytt nummer av s-studenters tidning Libertas är ute. Förbundssekreteraren och jag skriver om den produktiva, provokativa ledigheten.


På Arbetets Museum i Norrköping pågår under denna sommar en utställning om industrisamhället Sveriges framväxt. I trappuppgången en levnadsteckning över en kvinna som under hela sitt liv arbetat som rullerska på någon av fabrikerna i Norrköping. Hon vävde inte, sydde inte - hon rullade tråd på spolar. Stora spolar på ett sätt, mindre spolar på ett annat sätt. Sex dagar i veckan året om. Ett helt yrkesliv. Ingen kunde fylla spolarna så snabbt som hon. I början hade kvinnorna på golvet (de var bara kvinnor) fyra dagars semester om året. På nyårsafton stängdes fabriken en timme för att de anställda skulle få äta nyårsmiddag. Därefter återgick alla till sina arbeten. Duscha gjorde man i smyg i källaren, det var egentligen förbjudet. Lite senare infördes två hela semesterveckor. Sedan tre. När fabriken slog igen förlorade hon arbetet. Det tyckte hon var tråkigt. Hon berättar att hon fortfarande vaknar kl. fem på morgonen och tror att hon ska iväg till jobbet. Det ska hon inte. Hon somnar om.

I "Rätten till lättja" skriver Paul Lafargue 1883: "Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt. Den klassiska epokens greker hade inte annat än förakt till övers för arbetet - blott slavar fick arbeta: den fria människan kände endast kroppsövningar eller andens lekar. Genom att lyssna till ekonomernas bedrägliga ord har proletärerna överlämnat sig med kropp och själ till arbetets synder och härigenom kastat ut hela samhället i industriella överproduktionskriser som försätter hela samhällsorganismen i konvulsioner. Innan proletariatet kan bli medvetet om sin egen styrka måste det kasta den kristna moralens, nationalekonomins och fritänkeriets förutfattade meningar på historiens soptipp. De måste tvinga sig själva att endast arbeta tre timmar om dagen och annars slå dank och frossa dag och natt."

Semestern är slut. Vi återgår till vårt arbete. Och ekonomerna pustar ut - också denna sommar 2008 övergick i höst. Produktivitetsjakten i ekonomin kan återupplivas Men varför är ledighet så provocerande? Krav på arbetstidsförkortning, en ytterligare semestervecka, friår, hög och lång a-kassa och sjukförsäkring ses med misstänksamhet. Det skadar produktiviteten. Tänk om alla skulle vara sjukskrivna plötsligt! Eller om alla använde friåret till att koppla av. Tänk om de arbetslösa gör annat på sin arbetslösa tid än att söka jobb! Hu vale.

Så avskaffar man friåret, denna reform för livsnjutning åt hårt arbetande. Så tvingar man arbetslösa att sitta 30 timmar i veckan framför en dator för att söka jobb de inte kan få. Så sänker och kortar man sjukförsäkring och a-kassa. Karensdagen slår, statistiskt sett, mot arbetarna, inte tjänstemännen. Så ökar man kostnaden för att inte arbeta så att bara de som har råd eller som kan bestämma över sin egen arbetstid kan vara lediga utöver minimum. Lättja är en synd, moraliskt och ekonomiskt, och det dekadenta har bara somliga råd med - det vet vi sedan gammalt.

Men vad gjorde ni på era semestrar (dem av er som haft någon)? Läste, tänkte, reste, skrev? Hur produktivt är det inte att lära sig något man aldrig hade lärt sig på arbetsplatsen? Hur mycket bättre tänker man inte när tanken fått ta igen sig över en roman på ett badlakan? Maten man lagar köps inte halvfärdig och väggarna man målar på sommaren räknas inte in i ekonomin, men ingår naturligtvis där ändå. Det är ingen slump att det är ungdomar och studenter med mycket makt att förfoga över sin tid som kommer på saker som YouTube, FaceBook, fri och öppen programvara eller startar musikgrupper. Produktiv verksamhet som ofta sker helt fristående från marknadslogik och ekonomiska incitament, men som ändå väsentligt ökar både produktiviteten i ekonomin och människors välmående. I stället för fritiden som något som tär på arbetet, är fritiden, förutom tid för konsumtion och rekreation också tid för en helt annan typ av produktion än den man presterar under arbetstiden. Det är under fritiden vi som medborgare lär oss, organiserar oss i folkbildning, föreningsliv och skapar förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle.

Människans förmåga utvecklas under fritiden, semestern, och i kunskapssamhället är det just mänskligt kunnande som blir allt mer efterfrågat. Låt oss än en gång påminna om det i inget som helst avseende vänsterinriktade, utan i stället mycket vinstfokuserade, företaget Google´s personalpolicy - att alla anställda ska använda 20% av sin betalda arbetstid till att göra vad de själva vill; sova, äta, cykla, titta på film. Sex timmars arbetsdag enligt schema, två timmar avlönad fritid. Till produktivitetens lov.

Så, juliledighet förbyts i augustiarbete, ett nytt verksamhetsår drar igång. En typ av produktivitet ersätts av en annan men allt som är produktivt kan inte mätas i pengar. Ledighet är inte arbetets antites, det är dess smörjolja. Rätten till lättja är lika fundamental som rätten till arbete. Lönearbete är inte alltid produktivt, produktivitet är inte alltid detsamma som lönearbete och ibland under höstens och vinterns vinstjakt kommer vi att drömma oss tillbaka till den lediga tid där man bara kunde få vara människa för en stund – slå dank och frossa dag och natt.

måndag 6 oktober 2008

Norbergs prioritet

När det för en gångs skull på många, många år finns någon som kritiserar, inte kapitalismens uttryck och enstaka händelser, utan dess själva kärna och tanke, slår Norberg tillbaka så hårt och desperat han kan. Jag och America Vera Zavala ville anta utmaningen om att debattera de budskap Klein chockat nyliberalerna med, men sågs inte som värdiga motståndare av dem som säger sig hävda friheten.

Om detta har America skrivit - kanske kan vara av intresse: http://www.tidningen-anti.se/

onsdag 1 oktober 2008

Det politiska språket - i Tvärdrag

År 1990 publicerade den republikanska tankesmedjan GOPAC broschyren ”Language: A Key Mechanism of Control”. Där listades 64 ord man skulle angripa sina politiska motståndare med och 69 ord att förhärliga sig själv med. Demokrater skulle man beskriva som: radikala, patetiska, byråkratiska, ideologiska, korrupta, emot familjen, emot barnen, emot jobben. Sig själv skulle man beskriva med orden: fred, frihet, omsorg, hårt arbetande, reformer, vision, rättvisa, plikter, moral och övertygad. Detta var konservatismens nyspråk med vilket man kunde plocka ihop en bild av motståndaren som en ideologisk korrupt byråkratpamp med en politik mot de hårt arbetande ”vanliga folket”.

Per Schlingmann berättar i Fokus Almedalsnummer om den moderata nyspråkstrategin. Cynismen i ”Politik handlar om psykologi och lingvistik” och ”Strunt samma vad det egentligen betyder, bara det skapar rätt känslor hos mottagaren”, ger en fingervisning om högerns syn på var maktkampen mellan arbete och kapital idag avgörs - i media. ”Allt handlar om att forma ett språk, vissa ord skapar vissa bilder i människors huvuden”, säger Schlingmann och berättar om listorna med ord och begrepp som skickades ut till lokalavdelningarna innan ”utanförskapet”, ”livspusslet” och ”det nya arbetarpartiet” tog form. Enligt Schlingmann var det högerns ordlistor som vann valet 2006. Med ordlistor ska valet 2010 vinnas.

Att språket är politiskt och att det politiska språket spelar roll är ingen nyhet. Att arvsskatten döptes om till ”death-tax” inför det amerikanska presidentvalet 1996 tvingade demokraterna att förgäves försöka försvara en dödens skatt. De illegala kombattanterna i Guantánamo Bay har helt annan mänsklig status och rätt än vanliga krigsfångar - språket har en specifik juridisk och politisk innebörd och förändring av ord ändrar människors livsvillkor. På min medlemsavi för a-kassan i augusti står att: ”regering och riksdag har bestämt att den finansieringsavgift som alla arbetslöshetskassor ska betala in till staten, nu ersätts med en arbetslöshetsavgift”. Anno 2008 ändras alltså den småbyråkratiska finansieringsavgiften till en mer öppet moraliserande avgift på arbetslöshet, ungefär som det finns avgifter för TV eller när man parkerar bilen en stund. Så går språket maktens ärenden.

Att skriva en artikel om det politiska språket är egentligen att skriva den tio år för sent. Det var på 1990-talet, under Bill Clintons, Dick Morris och trianguleringens årtionde, som böcker som George Lakoffs ”Don´t think of an elephant” och Thomas Franks ”What´s the matter with Kansas” kom ut och valstrateger i hela världen fascinerades över att det gick att vinna val på språkbehandling. ”Vi glömmer, sade Michael Moore 2003, att Ledaren behöver krig, och att människor måste intalas att fienden finns överallt och kan slå till överallt. Då ger de upp sin frihet eftersom de vill behålla livet”. Fienden behöver bara existera i människors medvetande för att utgöra grund för vallöften. Den fiende som benämns kan bekämpas. Så skapade den svenska högern sina fiender i det arroganta livspusslet och svårdefinierade utanförskapet och lyckades med sin duktighetschauvinism inte bara definiera den ”nya konfliktlinjen i svensk politik”, utan också definiera bort vänsterns världsbild som en nostalgiskt förlegad klasskampsretorik. Socialdemokratin ryggade, osäker på om det var sant. Ett parti som tappat kontakten med rötterna kunde inte längre säga vilken samhällskonflikten egentligen var. Och så förlorade vi.

För är det något som varit socialdemokratins paradgren, vid sidan av att vinna val och genomföra reformer, så är det att sätta ord på samhällsproblemen. Nittonhundratalet är historien om ett (halv-) sekel där folk inte alltid var ideologiskt övertygade folkhemsreformister, men där det allmänna ”tugget” handlade om klasskamp, utsugare och djävla fascister (som i Åsa Linderborgs 70-talsvästerås). I det lågutbildade men hårt arbetande Sverige kunde vanligt folk göra en enkel marxistiskt ekonomisk analys av vem som ägde och vem som inte gjorde det. Och bli förbannade. Genom fack och parti fick de verktygen – ord och begrepp för att beskriva världen. Och genom egen livserfarenhet visste de vilka samhällsproblemen var: maktlösheten, den låga inkomsten, bristen på det goda. Där behövdes inga spin-doktorer, behoven talade för sig själva.

Idag är det inte så. Folkrörelsen förtvinar, arbetslivet förändras och vårt språk förborgerligas. Statsvetarprofessorn Kristina Boreus mätningar av hur ord som frihet, jämlikhet och solidaritet sedan 70-talet har ersatts av valfrihet, rättvisa och välgörenhet i det offentliga språket är betecknande. De senare är både mer borgerliga och subjektivt svårdefinierbara än de förra, liksom mycket mindre utopiska och mer funktionella. Ett rättvist samhälle säger inget om vart man är på väg eller hur man vill att samhället ska se ut, bara hur det ska fungera. Ett samhälle med valfrihet och välgörenhet ger ingen fingervisning om maktfördelningen, bara att man tycker att dessa funktioner är värda att värna. Under lång tid definierade vård-skola-omsorg den offensiva socialdemokratins medel för att åstadkomma det goda, jämlika, samhället. När det på 1980- och 90-talen plötsligt inte spelade någon roll längre om de var privata eller offentliga, om skatterna måste öka eller minska, då kunde även högern börja prata om att de ville ha välfärdens vård-skola-omsorg. När målet om jämlikhet skiljdes från medlet ”välfärd”, när funktionerna blev mål i sig, kunde den ”valfria” skolan konkurrera med den sammanhållna skolan som bästa välfärdslösning. Socialdemokratin släppte målet med politiken och släppte därmed in borgarna i matchen.

Någonting har hänt. Socialdemokratins förmåga att sätta ord på människors upplevelser, samla folk kring gemensamma visioner och begrepp (jämlikhet, folkhem, internationell solidaritet) har tappats bort. Vårt språk blir mindre och mindre. Vi slutar prata om systemen; kapitalismen, makten, marknaden och ojämlikheten, liksom vi inte längre pratar om målet med politiken; jämlikheten, socialismen. I stället begränsas politikens viljeyttringar till sina funktioner när processen ska beskrivas, inte utfallet, och så tror folk att man är socialdemokrat för att man vill ha kommunala skolor, inte för att man vill ha en jämlik skola. Denna rädsla för de stora orden blir särskilt tydlig när man läser förra seklets socialdemokrater. Där strömmar svulstiga men förmodligen ärligt menade ambitioner genom Myrdals, Wigforss, Hanssons och Palmes textmassor. Partiprogrammen har med åren blivit allt mer återhållsamma och blygt framåtblickande. 90-talsprogrammet innehåller i långa stycken främst defensiva konstateranden om behovet av en rättvis fördelning och att undvika två-tredjedelssamhället. Ord som har en grundläggande funktion i den teoretiska samhällsanalysen, så som ”proletariserade grupper”, underordning” och ”utsugning”, bannlyses av rädsla för att stöta bort någon, trots att det också innebär att möjligheten att på den egna planhalvan abstrakt resonera kring samhällsfenomen krymper. Att säga att man är socialist idag är att riskera att dra ett löjets skimmer över sig. I stället är vi alla socialdemokrater, trots att det inte säger mer om viljeinriktningen än medlemskapet i ett visst parti. Med denna rädsla för de stora, ibland gamla, orden är det inte konstigt att folk i allmänhet inte heller resonerar kring kapitalismens tillkortakommanden. Socialdemokratin har helt enkelt inte skapat verktygen eller förmår inte göra de gamla verktygen aktuella idag. Man frågar sig; när slutade vi socialdemokrater tro att vi kunde beskriva världen?

För vad är det egentligen som händer när socialdemokratin (eller framträdande socialdemokrater) slutar prata om socialismen och jämlikheten? Det är inte bara ett språk som "förnyas" när tillväxt och rättvisa blir vår slogan i stället för reformism och kapitalismkritik. Faktum är att de nya orden inte bara speglar, utan också driver, en fundamental politisk förändring. Språket legitimerar åsikter och i ett parti eller land där ingen säger jämlikhet är det förmodligen inte ens möjligt att tänka jämlikhet. Att Palme gång på gång citeras av partiföreträdare på alla nivåer är inte för att han tänkte unika tankar om den demokratiska socialismen, utan för att han i tal och debatter satte ord på känslor och drömmar som människor själva hade, och fortfarande har, men som få politiker idag ger offentligt uttryck för. Sedan tjugo år tillbaka finns få, om ens någon, politiker som förmår lyfta denna människors latenta dröm om jämlikhet till en konkret vision för förändring. I stället beskriver dagens politiker en verklighet många upplever som otillräcklig. Vi drömmer på sin höjd om budgetvarianten av välfärdsstaten och är måna om att i varje läge använda det konsultsnack som ingen människa någonsin kan provoceras av, men som heller aldrig kan inspirera eller engagera. Alltför starka ord ses som ett medialt kommunikationsproblem i en tid när man ska "kommunicera politiken", inte övertyga eller opinionsbilda kring den. I stället för att försöka få med medelklassen på vårt socialdemokratiska projekt, ska vi "möta" den. På detta vinner vi inte folk för en jämlikhetspolitik, vi anpassar oss efter dem som just börjat förstå språkets makt och hur man använder det för politisk opinionsbildning - högern.

När högern sätter ord på världen och formerar sitt språk definierar de samtidigt vad som inte är möjligt att tycka och tänka. Utanförskapet omöjliggör en diskussion om över- och underordning. Till berättelsen om det nya arbetarpartiet hör att det gamla arbetarpartiet gjort sitt i svensk politik, växte ihop med staten och behöver bytas ut mot det nya, moderna. Genom avknoppning, förnyelse och valfrihet distanserar högern sig från statsmaktsvänstern. Med sin definition av bidragen som ett samhällets otyg utmålar man oss som ett gammalt tycka-synd-om-parti. Med små ord fångas hela berättelser om samhället. Det går snabbt. Den socialdemokrati som befinner sig allt längre från produktionen och vars grenar ut till vanligt folk för länge sedan börjat dra sig tillbaka, förmår inte formulera en trovärdig ambition mot ägarkoncentration, mot ökad exploatering i arbetslivet och för solidaritet och en sjätte semestervecka. Vet vi inte vad folk vill ha kan vi heller inte sätta ord på framtiden. Men sätter vi inte ord på framtiden, vill folk dessvärre nog inte ha oss.

Så vad göra? Motstånd, naturligtvis. Det är vårt ansvar som arbetarrörelse att inse att de människor vi företräder är beroende av vår politik på ett helt annat sätt än högerns väljare - de med pengar, inflytande och makt klarar sig alltid. När mer än halva befolkningen tjänar på vår politik måste vi kunna få med dem på ett gemensamt jämlikhetsprojekt, något annat vore skamligt. Politik börjar först och främst i förväntningarna, men slutar också i besvikelsen. Klarar inte politiken av att göra livet bättre för människor, vänder de den ryggen. Tillväxt och rättvisa är inte nog för att få folk att tro på politiken (den socialdemokratiska eller någon annan). Det måste finnas andra anledningar att vara socialdemokrat. Moderaternas förnyelse handlade inte om att förnya politiken, utan att förnya sättet det förmedlades på; språket, orden. Socialdemokratins läge är ett annat – tre saker krävs: vi måste förstå samhällsproblemen, beskriva ett bättre samhälle och sedan göra som vi säger. Inga val vinns visserligen på språkbruket, men vi ska heller inte förlora på det. Vi ska kalla saker och ting vid deras rätta namn. Minns Abraham Lincoln; "man kan lura hela folket en del av tiden, en del av folket hela tiden, men man kan inte lura hela folket hela tiden". Låt inte högern utropa den nya vänstern. Låt inte heller vänstern utropa den nya högern. Låt i stället höger vara höger, och vänster vänster. Däri ligger valvinst 2010.

Lissabon

En artikel om Lissabonfördraget i senaste numret av LO-tidningen.

Schabbla inte bort svenska modellen

Om några månader ska riksdagen rösta om ratificering av Lissabonfördraget. För den svenska arbetarrörelsen är det en kritisk omröstning. Domarna i EU:s domstol, bland annat i de så kallade Laval-, Rüffert- och Vikingmålen, öppnar dörren för lönedumpning i Sverige och innebär att fackföreningars rätt och möjligheter att företräda sina medlemmar dramatiskt inskränks. Därom råder enighet. Ändå är det märkbart tyst i frågan.

Sedan frågan om fördragets inverkan på den svenska strejkrätten på allvar började diskuteras i våras, har det rått oenighet om vilka åtgärder som är möjliga för Sverige att vidta för att säkra de svenska kollektivavtalen och strejkrätten. Klart är att förändringar i den svenska utstationeringslagen måste kompletteras med förändringar i antingen EU:s utstationeringsdirektiv eller genom en garanti (protokollsanteckning, undantag) i Lissabonfördraget) för fortsatt skydd av den svenska modellen. Men diskussionen om på vilket sätt detta bäst görs har ännu inte tagit fart, trots att datum för ratificering närmar sig.

Ett motargument mot att ens diskutera undantag i Lissabonfördraget har varit att det inte har något med domarna i EU:s domstol att göra. Det är fel. Att tro att Sverige i ett EU strukturellt dominerat av borgerliga partier skulle orka förändra utstationeringsdirektivet efter avslutad fördragsprocess, är fåfängt. I stället är det just i fördragsprocessen som Sverige kan att försäkra sig om de garantier som behövs när vi upptäcker att en väl fungerande arbetsmarknadsmodell hotas.

Ett annat motargument har varit att det inte är möjligt att kräva undantag ur fördraget. Ett tredje argument har varit att man inte vill riskera att skjuta ikraftträdandet av fördraget på framtiden.

Situationen har dock, efter irländarnas nej till fördraget den 13 juni i år, radikalt förändrats. Irländarna har redan spräckt tidsplanen för fördraget och kommer troligtvis att erbjudas nationella undantag för att acceptera det. Därmed är det omöjliga gjort – fördraget har under sommarmånaderna öppnats för nationella justeringar och förbättringar.

Den svenska arbetarrörelsen borde ta samma chans att försäkra sig om ett fördrag som inte slår hål på den svenska arbetsrätten.
För arbetarrörelsen är frågan om strejkrätt och kollektivavtal grundläggande för hur maktfördelningen ser ut mellan arbete och kapital. Att regeringen vill ratificera fördraget så snart som möjligt är inte förvånande – högern vet att den svenska arbetsmarknadsmodellen kanske inte återhämtar sig efter ytterligare några domstolsutslag.

Den av regeringen tillsatta enmansutredaren Claes Strååth är ur socialdemokratisk synpunkt helt otillräcklig eftersom denna utredning bara undersöker möjliga förändringar i svensk lagstiftning, inte i europeisk. I stället borde vi socialdemokrater kräva att frågan om kollektivavtalets ställning och strejkrätten grundligt utreds och garanteras i det nya fördraget, innan vi ratificerar det.

En sådan hållning är både intellektuellt hederlig och ligger helt i linje med socialdemokratisk tradition som säger att regerandet måste bygga på grundlig kunskap innan beslut fattas. Att vi inte grundligt utreder fördragets inverkan på den svenska modellen före ratificering är i stället högst oansvarigt och ett ideologiskt felslut. Vi kommer ångra oss i efterhand.

Ett nytt EU-fördrag behövs, därom är vi många som är övertygade. Men den svenska arbetsmarknadsmodellen är också närmast unik, och unikt bra. Den får inte schabblas bort.

Öppningen av fördraget för nationella undantag ger oss möjlighet att få ett fördrag vi vill ha. Den chansen måste vi ta.

Jag uppmanar därför de socialdemokratiska ledamöterna i riksdagen att använda sin makt att kräva en grundlig utredning av Lissabonfördragets konsekvenser för svensk arbetsrätt, samt att inte rösta för fördraget innan den svenska arbetsrätten är till fullo utredd och garanterad.